DEN AKTINGSVÄRDA FRU MATHILDA
LANGLET PÅ SPETEBYHALL

Clara Mathilda Ulrika Clementine Langlet (1832 - 1904), född Söderén, var prästdotter från Turinge i Sörmland. Hon fick en ovanligt gedigen utbildning och visade sig vara ett språkgeni och en duktig skribent. Hon hjälpte tidigt sin far att skriva söndagspredikningar. Redan på 1850-talet debuterade hon med poem och uppsatser, samt översatte böcker från bland annat engelska, franska, spanska, danska och holländska. På 1860 talet blev hon redaktör för familjetidskriften ”Året om” i samarbete med fruarna Lagerheim och Söderqvist, Lina Grundelius (Mathildas syster), samt framförallt den duktiga boktryckaren och journalisten Louise Flodin. Snart övergick hon dock till att bli medarbetare i Svenska familjejournalen. Då hon behärskade åtta språk fortsatte hon att översätta mängder av romaner och barnböcker, samt historiska och naturvetenskapliga verk, vilket inbringade en rätt betydande inkomst. 1864 gifte hon sig med arkitekten Emil Viktor Langlet, vilken hennes senare medarbetare Birger Schöldström, i Idun 1889, omnämner som ”arkitekten, den bekante kyrkbyggaren, en bildad, högt aktad, henne värdig make”.

Mathilda var en mångsidig och medveten kvinna, som genom att ansöka hos tingsrätten i Turinge såg till att få förbli myndig även som gift. Enligt familjetraditionen tjänade hon tidvis mer pengar än sin make. Mest känd är hon för boken ”Husmodern i staden och på landet”, som blev en bestseller. Den utkom 1884, och på dryga tusen sidor ryms allt man behöver veta för att sköta ett hushåll: Recept, barnuppfostran, heminredning, handarbete, hushållsgöromål samt hur man tar hand om tjänare, husdjur, trädgårdsodling mm. När denna bok skrevs hade hon fyra söner och stor erfarenhet av familjelivet både i Stockholm och på det egna lantgodset Spetebyhall i Lerbo. Där styrde hon och ställde och Schöldström beskriver henne som ”den ståtliga bondmorsa’n som benämndes ”Ho sjelf” av tjänstefolket och de hushållselever som hjälpte till i hushållet. Dessa gjorde det möjligt för henne att få tid för sina skriverier. I ”Husmodern” predikar hon strängt och konservativt om hur man på bästa sätt skall behaga mannen, som ju är familjeförsörjaren. Och Mathilda har tyvärr blivit missförstådd för att vara ensidigt konservativ och en stark förespråkare för den tidens ödmjuka kvinnoroll. Hennes ståndpunkt var istället att det vanligaste och naturligaste för en kvinna var att sköta ett hushåll, och måste i det fallet gå in för den uppgiften efter konstens alla regler. Men hon menade också att kvinnor mycket väl skulle kunna arbeta och stå på egna ben.

Hon hade ett påfallande modernt sätt att se på saker. Exempelvis när det gäller heminredningen ansåg hon, tvärtemot samtiden, att man skulle ha det ljust och luftigt hemma. Barnen skulle ha stort utrymme och läsa god litteratur, även flickorna skulle få en riktig utbildning. Tjänarna skulle få viss fritid och anvisade nöjen, och en fästman kunde ibland få besöka jungfrun i köket.

I flera av hennes skrifter framskymtar en stark feminism. ”Fria ord”, en samling uppsatser av olika författare, utgiven av Publicist¬klubben 1878, innehåller hennes artikel ”Några ord om qvinnans ställning”. Här nämner hon begreppet ”emancipationen, som när allt kommer omkring är blott till namnet en nyare uppfinning”, och här finns klara uttryck för hennes tankar om lika villkor och rösträtt, ganska kritiskt och ironiskt framställt: ”Uppfostra qvinnan blott så att hon får lära sig att bruka sitt förstånd, och det skall nog snart visa sig, huruvida icke också hon skall kunna förstå alla dessa märkvärdiga saker, dem männen oaktat allt sitt förstånd, rätt ofta icke obetydligt inveckla.” och vidare ”En tänkande kvinna kan icke känna sig lycklig och fri, förr än hon inför lagen och inom samhället står oberoende av mannen.”

I inledningen till den lilla boken ”På egen hand, en bok för unga flickor” 1889 skriver hon: ”Det finnes ju intet skäl, hvarför icke hustrun, såväl som mannen, skulle kunna arbeta för att öka bådas inkomster. Det finnes hushåll, der hustrun är vida mer än mannen kapabel att sköta en affär: Hvarför skulle då icke hon, blott för det hon är qvinna, få sitta vid styret, och han, ehuru han är man, icke få lemna ledningen i hennes händer och egna sig åt annat som mera passar honom? Hvad skulle det nu göra, om hon sitter på kontoret och han sitter hemma och lär barnen läsa eller spela piano med dem?”

Den kontroversielle norske författaren och nobelpristagaren i litteratur 1905, Björnstjerne Björnsson, var bekant till familjen. Han delade Mathildas intresse för feminism och kvinnans rätt till utbildning. 1868 översatte hon hans skådespel ”Maria Stuart i Skottland”, som sedan sattes upp på Kungliga dramatiska teatern. 1878 översatte hon hans roman ”Magnhild”.

I ” Döttrar och mödrar” (1885) och ”Vi och våra söner” (1887) behandlar hon förhållandet mellan föräldrar och barn, samt debatterar, liksom i ”Tidsströmningar belysta från hemmets härd (1887), åttiotalets sociala problem. Hon kritiserar starkt de radikala socialistiska tankarna som bland annat framkommer i Strindbergs Utopier. Exempelvis förslag till reformer om centralisering och ett kollektivt liv där äktenskap ej finns, alla barn bor på barnhem, man äter i centralkök samt lever utan egendom. I ”Döttrar och mödrar” skriver hon på sitt beskäftiga sätt: ”Utan att vara profet, kan man dock våga förutspå, att intet af de medel till samhällets förbättrande som de tre vise männen Nordau, Bebel och Strindberg rekommendera, komma att af detta samhälle i nämnvärd grad beaktas. De flesta torde i alla fall vara ense om, att familjens upplösning skulle också blifva samhällets (upplösning)” och vidare konstaterar hon: ”På samma gång måste dock medgivas, att beklagligen mycket ondt, mycken nöd och stort elände växer jämsides med rikedomen och överflödet”, och avslutar: ”Bäst hafva menniskorna det, när egodelarne äro litet jemnare fördelade – deri hafva nog socialisterna rätt.”

Förutom de följetonger som hon bidrog med, i bland annat Aftonbladet, var hon också med om att starta ”Idun, praktisk veckotidning för kvinnan och hemmet”, som började ges ut 1887. Där blev hon mångårig medarbetare. ”Idun” är i nordisk mytologi fruktbarhetens och kärlekens gudinna, en populär symbol för kvinnan. På framsidan av provnumret för veckotidningen finns en dikt av Octavio Beer, vars sista fras sammanfattar tidningens strävan efter en mer upplyst och jämställd kvinnoroll:

”Så skall i en vacker dager
framtidsqvinnan för oss stå,
en Iduna, ej blott fager,
men med odlad själ också.
Säkert skall hon hemmet smycka
då med mera ärlig lycka”.

1890 utlyste tidningen en romanpristävling för kvinnliga författare. Då står Mathilda först nämnd bland skriftställarinnorna i juryn. Hon bidrog därmed till att Selma Lagerlöf fick sitt första genombrott, då hon vann tävlingen med några kapitel ur ”Gösta Berlings saga”. Även om Mathilda tillhörde en äldre generation är det troligt att de båda damerna träffades under den period Selma tillbringade på den närbelägna gården Rocklunda i Sköldinge, vars fasad för övrigt ritats om av Matildas man, arkitekten. Familjetraditionen säger att manuskriptet till ”Gösta Berling” höglästes i salongen på Spetebyhall.

”Iduns hjelpreda” som utkom 1892, var en liten bok i fickformat med tidningens insamlade och insända huskurer, recept och goda råd om exempelvis barnuppfostran och tidens aktuella etikettsfrågor.

Redan under det första året blev Mathilda invald medlem i sällskapet Nya Idun i Stockholm, ett sällskap för välutbildade och samhällsengagerade kvinnor. Det grundades av bland andra Ellen Key och Ellen Fries 1885, efter förebild av männens förening Idun, som grundades 1862, ett sällskap för vetenskap, vitterhet och konst. Här samlades allehanda kulturpersonligheter. Som en i kretsen av många litteratörer, översättare, journalister och konstnärer bidrog Mathilda i hög grad till att göra Spetebyhall till ett litet kulturcentrum, där många av tidens kända män och kvinnor kom på besök.

Då sönerna vuxit upp och gav sig ut i världen knöts också intressanta litterära kontakter. Valdemar och Alex Langlet har exempelvis, i boken ”Till häst genom Ryssland”, skildrat ett möte med Leo Tolstoj, som besöktes på sitt gods Jasnaja Poljana. Familjerna Langlet och Tolstoj fortsatte sedan att brevväxla. 1895 redigerade Mathilda en mycket omfattande antologi för barn, i åtta delar, ”Mamma tala om något roligt!”. Företalet till denna samling är ett debattinlägg i striden om vad som är lämplig barnlitteratur. Hon försvarar där de gamla sagorna, då de odlar barnets fantasi, till skillnad mot tidens realism, med alltför mycket prägel på lärande.

Arton år efter att ”Husmodern” gavs ut, var den så välbekant och efterfrågad att en förkortad och omarbetad variant, med inriktning endast på mat utkom 1902. ”Fru Langlets kokbok”, innehållande 1722 olika rätter.

Mathilda Langlet var, av sin samtid, en mycket aktad och respekterad person, trots sina radikala tankar. Schöldström kallade henne ”Det svenska hemmets författarinna, en av sin samtids mest bekanta svenska kvinnor”, och beskrev henne också som ”En sådan gumma som nog har sina egna tankar om både prest, kung och fjerdingsman och andra storheter, och kritiserar rätt skarpt deras görande och låtande.” Hon var själv ett typexempel på sitt eget kvinnoideal, den välutbildade kvinnan som verkar med all kraft i samhället, huvudsakligen i och från hemmet, men ibland även i yrkeslivet!

Mathilda är omskriven i ett flertal böcker och på internet. Bland annat Nordisk familjebok, NE, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, Svenskt översättarlexikon, Eva von Zweigbergk, ”Barnboken i Sverige 1750 - 1950” Inger Ärlemalm, ”Cajsa Warg, Hiram och de andra”, Herman Lindqvist, ”Fjärran han drumlar”, Erik Lindorm, ”Selma Lagerlöf, en bokfilm”, tidningen Idun 1889, samt en dödsruna i tidskriften Svea 1905

Belinda Jones Alaton